Stjärnkristaller

Nordens regndroppar blir av himlen återfödda till utsökt utformade stjärnkristaller, vilka allierar sig för att vindicera den mark som de en gång tillhörde. Lätta som vackra tankar, dansar de i en kaskad ner över oss och innesluter länder och hav i ett förföriskt täcke av oskuldens vita färg.
Tystnad lägrar sig. Världen tycks alldeles ny. Orörd.

I takt med att solens bleka vinterstrålar letar sig tillbaka efter nattens vila, vaknar även världen till liv igen. Den sköraste yta av vitt krossas skoningslöst av pansarförsedda fötter, demoleras av dubbförsedda vinterdäck. Den pånyttfödda värld himlen skänkt oss under en natt, är på ett ögonblick, utan en sekunds eftertanke, förstörd.
Himlen gav oss återigen en ny chans, ett oskrivet blad, som vi människor utan omsvep förbisåg.
Erbjudanden att börja om, reparera, göra ogjort, ges överallt, hela tiden, i olika former.

Ändå väljer vi att i grova skor blunda, och fortsätta rasera istället för att se möjligheten till att rädda det som vi inte redan har våldtagit, misshandlat och dräpt. Vem kan då klandra vintern för att vara kall?

AVATAR

Avatar är väl värd sin uppmärksamhet och sina lovord. Jag blev oerhört berörd, lycklig, frustrerad, förkrossad och hoppfull. Allt inom loppet av 2,5 timme. Tack, Äma, för att du lät dig övertalas ♥

Nu blir det efter-kören-mys med Klara!

Hemma

Efter en vecka hemma hos mormor är jag nu tillbaka på Smedjegatan. Men… var är djuret som ska springa runt som ett jihu och vara överallt? Jag kan till och med kissa ifred!

Restlessness grows worse day by day

Jag är oerhört uttråkad. Eftersom mormor fortfarande är dålig, så är jag hos henne, men eftersom hon blir väldigt dåsig och trött av sina mediciner är det lite… ja, långtråkigt här. Skulle ha träffat Kajsa, men hon är för bakfull för att orka umgås med sin kära vän. Inte ens Nisse är det någon fart i. SAVE ME.

Homecoming

Mormor får komma hem idag!

Januari börjar året

Snart är veckan slut. En vecka som enligt mig gått sanslöst fort, vilket förmodligen beror på att den varit rätt händelserik. Skönt ska det bli med lite helg. På lördag ska jag ju liksom mysa med min kvinnliga Nisse. Och sluta mysa med min katt-Nisse… Lite märkligt faktiskt. Men skönt att mormor äntligen ska få komma hem!

Hela januari tycker jag har gått vansinnigt fort. Det är bara drygt en vecka kvar. Sedan är det februari. Och så mars. Sen är det vår. Sommar… Höst… Vinter igen…

Somebody’s heart is broken and it becomes your favourite song

Vill upplysa er om vilka låtar som går på repeat i mina högtalare just nu:

Tori Amos – Winter (Musikaliskt geni. Varför uppmärksammas hon inte mer?)

Dave Matthews Band – Funny The Way It Is (Det är mindre än tre veckor tills jag får se dem live. Jag fattar inte. DAVE MATTHEWS BAND)

The Shins – Phantom Limb

Regina Spektor – Samson

Fint det där. Lyssna och njut.

Suspicious minds

Jag får ont i hjärtat och ilskan bubblar när jag läser Kenzas blogg. För er som inte har läst den på sistone (eller någonsin, vad vet jag), så skrev hon igår ett inlägg där hon uppmanade sina 100 000 dagliga besökare att skänka tio kronor till det katastrofdrabbade Haiti. Precis som hon nämnde, så kulle vi kunna få ihop en miljon kronor om alla gav tio kronor var. Idag följde hon upp med att berätta att 2000 personer dittills hade hjälpt till, men hon undrade vart resterande 98 000 var. Sedan får hon flertalet kommentarer där folk kritiserar hennes goda vilja. ”Alla har inte råd”, eller ”Bara för att du är rik!”, eller ”Sverige har ju redan skänkt pengar, så varför ska jag?”. Jag förstår inte hur ni som resonerar så fungerar. Jag säger som Kenza; ALLA i Sverige har råd att avvara en tia. Faktiskt. Människor dör varje stund i Haiti! Tänk om det var din familj som låg halvt ihjälklämd under en raserad byggnad? Just det, då hade du velat att folk hjälpte till.

Människor är hycklare.

2010-01-20

Träffade min gamla mentor Greger på väg till jobbet igår. Det var väldigt överraskande och trevligt! Han är saknad, den mannen. En av de bättre karlarna.

Utanför jobbet hände en sådan där sak som man aldrig tror ska hända på riktigt, utan bara på film: min klack bröts av. Eller bröts av, den lossnade från sulan. Och nu snackar vi inte om en skör liten stilettklack, utan en rejäl stövelklack. Mina älskade knähöga… stympade. Får lämna in dem hos skomakaren när jag flyttat hem igen. Tänk vad mysigt att gå till skomakaren förr i världen? I alla sagor och berättelser är de alltid små söta och snälla gubbar som gör ett gediget hantverk…

Dessutom hann jag med ett jobbmöte angående ett uppträdande på Ungdomsmottagningens mässa om Handikapp och Sexualitet i april, och jag måste medge att det kändes lite skumt att sitta i möte med sin barnmorska. Tur att hon är en så härlig kvinna!

I can’t see, there’s something in my eye

Hur skulle världen se ut om det inte fanns någon form av hjälpmedel för oss med ej fullgod syn? Det skulle vara otroligt svårt. Jag har precis levt en dag halvblind, eftersom min dag inleddes med en kamp på liv och död, mellan mitt vänstra öga och kontaktlinsen. Nog för att det vissa mornar är mer kärvt att pilla in de där små gelékuporna i ögonen än andra, men jag har faktiskt aldrig haft något problem ens hälften så stort som denna gång, under de fem åren jag burit linser. Ett smärre krig utbröt. Jag vet inte om mitt öga sa någonting olämpligt till linsen igår kväll, men de vägrade dela på det minimala utrymme som min hornhinna utgör. När jag fick linsen på plats så sved det utan dess like; det var outhärdligt. Jag tänkte att om jag låter ögat vila en stund så ska det nog gå bra (som vanligt), men icke. Tillslut fick jag lov att packa ner linserna i sitt etui och ta med dem tillsammans med vätska till jobbet. Att navigera ner till Trädgårdstorgets busshållplatser var en upplevelse utöver det vanliga: Jag hade knappt någon uppfattning om väglaget alls, alla människor jag passerade var diffusa skepnader och att försöka se vilken buss som var min var ett drama i sig.

Väl på plats på jobbet (smickrade iklädd ett osminkat, rinnande, blodsprängt monsteröga, som reagerade ytterst negativt på ljus, vilket innebar att jag bara kunde hålla det halvöppet – attraktivt) försökte jag mig på ett nytt försök. Jag lät linsen sitta ett tag, men var slutligen tvungen att ge upp. Vid det här laget var mitt öga så torrt att det gjorde lika ont utan linsen som med, och jag satt mest och blundade. Deltagarna tittade oroat på mig, och undrade om jag mådde bra. ”Alla tiders, det är lugnt, tio av tio möjliga!”. Efter säkert fyra in och uttagningar, bestämde jag mig motvilligt för att genomlida dagen i ett dimmigt töcken.

Det var inte framåt tiden för hemgång som mitt öga så smått började återfå sin normala färg, och efter ytterligare en surrealistisk bussfärd hem stod jag ansikte mot ansikte med mitt föga tilltalade anlete, och samlade kraft för ett sista försök. Och… det fick en positiv utgång! Mitt öga känns fortfarande aningen irriterat, men jag lever.

Ah, vardagsdramatik då den är som bäst.

Tidigare äldre inlägg