I can’t see, there’s something in my eye

Hur skulle världen se ut om det inte fanns någon form av hjälpmedel för oss med ej fullgod syn? Det skulle vara otroligt svårt. Jag har precis levt en dag halvblind, eftersom min dag inleddes med en kamp på liv och död, mellan mitt vänstra öga och kontaktlinsen. Nog för att det vissa mornar är mer kärvt att pilla in de där små gelékuporna i ögonen än andra, men jag har faktiskt aldrig haft något problem ens hälften så stort som denna gång, under de fem åren jag burit linser. Ett smärre krig utbröt. Jag vet inte om mitt öga sa någonting olämpligt till linsen igår kväll, men de vägrade dela på det minimala utrymme som min hornhinna utgör. När jag fick linsen på plats så sved det utan dess like; det var outhärdligt. Jag tänkte att om jag låter ögat vila en stund så ska det nog gå bra (som vanligt), men icke. Tillslut fick jag lov att packa ner linserna i sitt etui och ta med dem tillsammans med vätska till jobbet. Att navigera ner till Trädgårdstorgets busshållplatser var en upplevelse utöver det vanliga: Jag hade knappt någon uppfattning om väglaget alls, alla människor jag passerade var diffusa skepnader och att försöka se vilken buss som var min var ett drama i sig.

Väl på plats på jobbet (smickrade iklädd ett osminkat, rinnande, blodsprängt monsteröga, som reagerade ytterst negativt på ljus, vilket innebar att jag bara kunde hålla det halvöppet – attraktivt) försökte jag mig på ett nytt försök. Jag lät linsen sitta ett tag, men var slutligen tvungen att ge upp. Vid det här laget var mitt öga så torrt att det gjorde lika ont utan linsen som med, och jag satt mest och blundade. Deltagarna tittade oroat på mig, och undrade om jag mådde bra. ”Alla tiders, det är lugnt, tio av tio möjliga!”. Efter säkert fyra in och uttagningar, bestämde jag mig motvilligt för att genomlida dagen i ett dimmigt töcken.

Det var inte framåt tiden för hemgång som mitt öga så smått började återfå sin normala färg, och efter ytterligare en surrealistisk bussfärd hem stod jag ansikte mot ansikte med mitt föga tilltalade anlete, och samlade kraft för ett sista försök. Och… det fick en positiv utgång! Mitt öga känns fortfarande aningen irriterat, men jag lever.

Ah, vardagsdramatik då den är som bäst.

Annonser

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Linda
    Jan 18, 2010 @ 22:09:08

    Usch, där har du anledningen till att jag slutade använda linser – jag är irriterad i ögonen nästan varje dag och linser gör INTE saken bättre! Sen är det ganska skönt att slippa allt petande i ögonen också ;) Hoppas det känns bättre i ögat imorgon!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: